De svenska giganterna?

Att skriva om elektronisk musik och inte åtminstone nämna Slagsmålsklubben är snudd på kriminellt, det vore som att skriva om 1970-talet och inte nämna vare sig proggmusiken eller den gröna vågen. Sedan kan man tycka vad man vill om både hippies som odlar morötter, ändlösa jam sessions på Gärdet, och bitpop från Norrköping inspelad i ett garage på Stora Essingen.

Men Slagsmålsklubben har antagligen skrivit musikhistoria, inte minst för att de har visat både hur lätt det är att spela in musik idag, men även för att de visat att det inte har gjort det lättare att slå igenom. En bra låt har alltid varit just en bra låt, och kommer alltid att vara en bra låt. Slagsmålsklubben har visat att de har just låtarna.

Som alla osannolika succéer så uppstod Slagsmålsklubben av en tillfällighet. Björn, Beebop och Joni spelade gitarr och trummor i idiotproggbandet Solbrillers. En dag dök sångaren inte upp när de skulle repa. De andra medlemmarna kopplade då in en Casio-keyboard i en gitarrförstärkare, och gillade ljudet de fick fram. Efter en del experimenterande kom de på att sampla repliker från filmen Fight Club, och därmed hade bandet också ett namn. Sedan tillkom ytterligare medlemmar: Hannes, som kunde elektroniken, Kim, som var en någorlunda skicklig musiker, och Frej, som de träffade på Emmabodafestivalen. Frej blev den karismatiske frontfiguren, som alla band behöver för att bli folkkära.

För Slagsmålsklubben har faktiskt blivit folkkära, i begreppets postmoderna betydelse. De har medverkat i Svt:s Sinding Sessions, och det är nog bara en tidsfråga innan de även dyker upp i Allsång på Skansen.